Statens Medieråd fick i fjol ett uppdrag av regeringen att utveckla former för stärkt samverkan av insatser för medie- och informationskunnighet. Vi träffade direktör Anette Novak, som medverkar på Unescos globala konferens om medie- och informationskunnighet i Göteborg i september 2019, för att lära oss mer om uppdraget och varför det är så viktigt.

Anette Novak
© 2018 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Du kommer från en lång bakgrund med medievetenskap och journalistik – hur har frågan kring medie- och informationskunnighet förändrats och utvecklats under åren du varit aktiv?

När jag började min karriär på 1980-talet var det ingen som pratade om medie- och informationskunnighet som något som gemene man behövde utan det ansågs vara en specialistkompetens för journalister, kommunikatörer och bibliotekspersonal. Detta förändrades i och med digitaliseringen. När vem som helst kunde publicera sig behövde allmänheten lära sig det som tidigare var kunskaper och färdigheter för branschfolk.

På 1980-talet befann vi oss i en massmedial tid då upplevelsen var informationsunderskott. Fokus låg på att söka och kritiskt värdera det man fann. Idag, i en postmassmedial tid, är upplevelsen informationsöverflöd. Så en förskjutning är väl att det idag knappt finns någon som inte förstått utmaningen med att seriöst, kunskapsbaserat innehåll blandas med falskt innehåll, desinformation och propaganda. Behovet av medie- och informationskunnighet är uppenbart – det är den nya samhällskunskapen.

Varför är medie- och informationskunnighet så viktigt?

När samhället digitaliseras och fler och fler tjänster flyttar in i olika plattformar blir medie- och informationskunnighet centralt. Om medborgare inte kan göra sina röster hörda, ta del av information och navigera i samhället uppstår utanförskap. Men en risk är också att deras grundläggande fri- och rättigheter urholkas utan att de ens märker det. Därför är medie- och informationskunnighet ytterst en demokratifråga.

Finns det något särskilt område du vill fokusera på?

Regeringen har redan pekat ut att det är samverkan vi måste fokusera på nu – all forskning säger också att det är stärkt nationell samverkan som kommer att ge den största effekten för att förbättra medie- och informationskunnighet i befolkningen. Det här är en historisk utmaning som berör alla grupper i samhället och då måste vi ha ett så brett och långsiktigt samarbete som möjligt för att lyckas.

Inom ramen för denna samverkan har vi redan identifierat ett antal fokusområden, tillsammans med de övriga aktörerna. Bristen på en allmänt accepterad definition är ett sådant område.

Hur står det till med medie- och informationskunnighet i Sverige, finns det några utmaningar i dagens medieklimat? 

Vi har som sagt ännu inte kommit så längt att vi kan mäta medie-och informationskunnigheten generellt, men det finns studier som till exempel visar att många ungdomar har mycket svårt att skilja redaktionellt och kommersiellt innehåll. Vi har en lång väg kvar innan vi kan säga att vi har en befolkning som är tillräckligt medie- och informationskunnig.

En annan utmaning är förtroende. Idag är det starka krafter som arbetar aktivt för att så misstro mot såväl traditionella medier som mot demokratins institutioner. Vi måste gå från kritik mot allt och alla till tillit för vissa.

Människor behöver ha en god grund för sina beslut; det är mycket svårt om man tvivlar på allt.

Vilken roll har Unesco spelat i frågan om medie- och informationskunnighet i Sverige och vilken roll kan Unesco spela framåt?

Unesco har redan haft en viktig roll, inte minst genom prof Ulla Carlsson, som har en Unesco-professur i yttrandefrihet, och hennes idoga arbete med att lyfta frågan på agendan. Jag vill också särskilt nämna Unescos initiativ från 2011 där MIK-begreppet lanseras i publikationen MIL curriculum for teachers.

Frågan är global och vi har gemensamma utmaningar världen över, lösningarna står därför att finna i internationella överenskommelser.  Unesco kan erbjuda en viktig arena för dialog i dessa processer.

Sverige har också en viktig roll i den här frågan globalt genom att vi finansierar delar av Unescos arbete inom medie- och informationskunnighet och en mängd mediebiståndsinsatser runtom i världen. Detta stärker Sveriges roll som kunskapsnation.

 Sverige är i år för första gången värd för en stor global Unesco-konferens inom medie- och informationskunnighet. Vad innebär detta för Sverige?

 Sverige har en möjlighet att ta en ledande roll i det globala arbetet. Svenskar är generellt välutbildade, uppkopplade och är i en internationell jämförelse tidiga med att anamma ny teknik. Sverige kan gå före och visa vägen globalt – men för att det ska ske krävs en långsiktig vision och resurser i höjd med utmaningarna.

Det vi har framför oss kan liknas med den satsning som gjordes på folkskolan i slutet på 1800-talet. Den unga demokratin behövde inkludera alla och då krävdes stora satsningar på t.ex. skrivkunnighet. Analfabetismen skulle utbildas bort så att alla kunde vara delaktiga. Idag vet vi att det var en framgångssaga. Nu behöver vi arbeta bort den digitala analfabetismen, en kanske ännu större utmaning. Om vi lyckas har vi inte bara stärkt svensk konkurrenskraft utan också demokratin.