Ole Reitov

Ole Reitov är en människorättsaktivist som bland annat är medgrundare av organisationen Freemuse som verkar för konstnärlig frihet. Han är medlem av Unescos expertgrupp för 2005 års mångfaldskonvention och har medverkat vid utvecklingen av Unescos uppföljningsramverk för konventionen. Han skrev också avsnittet om konstnärlig yttrandefrihet i Unescos globala rapport Re-Shaping Cultural Policies (2015). För några år sedan anmälde han ett fall till Unescos kommitté för konventioner och rekommendationer. Kommittén verkar mot kränkningar av mänskliga rättigheter genom dialog bakom lykta dörrar med berörda stater.

Vilken sorts fall anmälde ni till kommittén?

Två konstnärer hade blivit fängslade för att de spridit sina verk utan tillstånd. De hölls under mycket svåra förhållanden och tvingades bland annat till falska erkännanden av brott. Unescos kommitté för konventioner och rekommendationer jobbar mot kränkningar av mänskliga rättigheter inom utbildning, kultur, vetenskap och kommunikation. I och med att det rörde sig om två fängslade konstnärer fanns det ju en tydlig koppling.

Varför bestämde ni er för att anmäla fallet till kommittén?

Vi hade arbetat med just det här fallet länge, och från början försökt genom andra tillvägagångssätt att få konstnärerna frigivna.  Freemuse hade bland annat skickat bakgrundsinformation till två av FN:s specialrapportörer, och de skickade en så kallad ”communication” till landets regering. Men det gav tyvärr inte resultat. Det var då som jag fick höra att man också kunde klaga till Unescokommittén. Till skillnad från FN:s specialrapportörers ”communications” så är Unescoprocessen hemlig och jag måste säga att jag från början faktiskt var lite skeptisk till om den över huvud taget skulle ha någon effekt. Men i efterhand är jag glad att vi valde att kontakta kommittén.

Hur gick själva processen till?

Vi skickade ett brev på engelska till kommittén där vi beskrev fallet noggrant. I den här typen av sammanhang är det väldigt viktigt att ha alla fakta rätt. När vi skickat iväg brevet hörde vi inte någonting mer från kommittén, hela proceduren är ju mycket hemlig.

6 månader efter att vi skickade in brevet till kommittén så släpptes konstnärerna från fängelset. I efterhand har jag kunnat pussla ihop att det var mycket snart efter att representanter från det berörda landet varit på möte med kommittén som konstnärerna blev frisläppta Innan kommittén möts skickar landet ett svar. I det här fallet beskrev svaret detaljerat att fångarna behandlats korrekt och att de hade kränkt landets lagar, men kommitténs medlemsländer var inte nöjda med redovisningen och bad om ytterligare upplysningar kring frihetsberövandet samt om hur konstnärernas bristande hälsa behandlades. Och kort tid efter det släpptes konstnärerna.

Det är såklart svårt att veta om det bara var kommitténs arbete som innebar att de släpptes, men jag tror själv att de samtal som kommittén förde i kombination med det andra arbete vi gjort i fallet, var det som gjorde att konstnärerna till slut släpptes.

Är du nöjd med resultatet av kommitténs arbete?

Ja, vi fick ju det resultat som vi ville ha. Jag tycker som sagt att transparens är viktigt i dessa sammanhang, men jag tror också att det kan vara ett bra komplement att arbeta mer dolt. Om FN:s specialrapportörer fungerar som en piska, fungerar Unesco mer som en morot där stater bjuds in till samtal. Båda varianterna kan nog behövas för att en lösning ska kunna hittas. Jag tycker att det är för få organisationer som känner till kommittén idag och nyttjar den som en resurs. Arbetet med mänskliga rättigheter är ett komplext system där kommittén utgör en viktig del.

Läs mer om Unescos kommitté för konventioner och rekommendationer här.

Faktaruta