Konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet (”intangible cultural heritage”)

Konventionen tillkom för att uppmärksamma att levande kulturarv som traditioner, riter, dansformer, muntligt överförda kunskaper etc., ibland är det enda kulturarvet där det inte finns ett byggt kulturarv (t.ex. kyrkor, slott och andra byggnader) men också för att det immateriella kulturarvet – det levande kulturarvet – är centralt i alla länder (även de med byggt kulturarv).

Behovet av en konvention om det immateriella kulturarvet diskuterades länge och det var framför allt utvecklingsländerna som drev på att en sådan behövdes. Många länder uppfattade att det viktigaste i deras kulturarv inte passar till kriterierna i Världsarvskonventionen (där fokus ligger på byggnader och naturområden). Allt fler länder höll med och konventionen antogs av Unescos högsta beslutande organ, generalkonferensen, 2003.

Konventionen slår fast att länderna ska göra förteckningar över immateriellt kulturarv i landet för att skapa överblick och ge möjlighet till bättre överföring av kunskap. De länder som undertecknat konventionen kan nominera ”element” (t ex en tradition, ett hantverk) till konventionens listor. Konventionen har stort fokus på utövarna av det levande kulturarvet och om ett listat kulturarv försvinner (t ex för att den siste utövaren avlidit) ska elementet strykas från listan.

Svenskt arbete med konventionen

I Sverige dokumenteras immateriella kulturarven genom förteckningen ”Levande traditioner” som är ett samarbete mellan Institutet för språk och folkminnen, Musikverket, Nordiska museet och Riksantikvarieämbetet. Institutet för språk och folkminnen har det övergripande ansvaret för detta arbete i Sverige. Förteckningen är ett levande dokument som ständigt uppdateras. Förteckningen gäller enbart levande traditioner och när någon tradition inte längre utövas stryks den på förteckningen, och arkiveras.

Förteckningen ingår i Sveriges arbete med att genomföra ”Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet”. Att något förs upp på förteckningen betyder inte att det har fått något slags ”godkännande” eller att Unesco stödjer det. Alla som är intresserade kan lämna förslag här.

Institutet för språk och folkminnen är ansvarigt för att utreda hur Sverige ska genomföra konventionen om det immateriella kulturarvet.


Konventionens kommitté

De länder som ratificerat konventionen väljer företrädare till den kommitté som styr arbetet. Kommittén möts årligen och du kan läsa mer om vad som beslutas på senaste mötet här.

Det finns tre listor kopplade till konventionen: en för det som kallas ”representativt immateriellt kulturarv” och en för kulturarv som behöver omedelbart stöd för att inte försvinna samt en med goda exempel på hur man kan arbeta med konventionen. Till skillnad från världsarv på Unescos världsarvslista ska elementen här vara sådant som är representativt för ett levande kulturarv i ett visst land – eller i flera länder. Konventionens koncept är inte exkluderande: samarbete mellan länder uppmuntras. Att ett element förs upp på listan över representativt immateriellt kulturarv innebär inte att Unesco stödjer en viss kulturyttring utan det är kommittén som beslutar om vad som förs till listan.

Vidare arbetar man inom konventionen med en lista över ”goda exempel” där länder kan hämta inspiration för sitt fortsatta arbete – bevarandet av levande kulturarv möter liknande problem i många länder. Läs mer här.


Senast uppdaterad 14 augusti 2018