Konventionen om skydd för världens natur- och kulturarv från 1972, den s k Världsarvskonventionen är Unescos mest kända konvention och 190 av Unescos medlemsländer har undertecknat den.

Konventionen kom till för att komplettera det arbete som gjorts för bevarande i krig – vid 1970-talets början stod det klart att även utveckling och förbättrad ekonomi var ett hot mot bevarandet av kultur- och naturarv. Konventionens mål är att länderna ska ha lagstiftning och organisation för att skydda kultur- och naturarv i sitt eget land.

De länder som undertecknat konventionen kan nominera natur- och kulturmiljöer till Världsarvslistan. Nomineringarna utvärderas av experter och beslut fattas av Världsarvskommittén där medlemsländerna sitter. Det finns nära tusen världsarv.

I Sverige har Kulturdepartementet ansvar för arbetet med konventionen och det är Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket som är ansvariga myndigheter. De gör nomineringar, förbereder Sveriges rapporter till Unesco om hur arbetet fortlöper, följer arbetet i Världsarvskommittén etc.

I Världsarvskonventionen står att alla länder ska arbeta med bevarandefrågorna och konventionens innehåll i utbildningssystemen. Det gäller inte enbart ländernas egna världsarv: tanken är att världsarven ska fungera som en gemensam kunskapsbas och att varje land ska föra in frågor om hur man ska bevara, och vad man ska bevara i hela utbildningssystemet.


Senast uppdaterad 26 juli 2016
Share Button