Foto: Patrik Bylund

Området är en av de platser i världen som har isostatisk landhöjning till följd av inlandsisens försvinnande. Den isostatiska återbalanseringen framträder väl och områdets tydlighet består i omfattningen på den totala isostatiska landhöjningen som med de 294 metrarna överträffar andra platser. Området är ett ‘typexempel’ för forskning kring isostasi och utgör den plats där fenomenet först upptäcktes och studerades.
– Ur Unescos Världsarvskommittés motivering

Höga kusten i Ångermanland är storslaget kuperat, med en natur som är starkt präglad av landhöjningen efter inlandsisens avsmältning. Området har den största landhöjningen av det här slaget i världen och är ett unikt exempel på hur geologiska krafter drastiskt kan prägla ett landskap på relativt kort tid. Tillsammans med Kvarkens skärgård i Finland utgör Höga kusten ett gränsöverskridande världsarv.

För 20 000 år sedan var Sverige täckt av inlandsis. När den smälte undan för 9600 år sedan steg landskapet för att balanseras ut till den höjd som det hade innan det blev nedtryckt av isen. Höga kusten är unikt genom att ha den största landhöjningen av denna typ i hela världen, över 800 meter.

Landskapet stiger med ungefär 0,9 meter per 100 år, vilket gör att höjningen blir märkbar under en livstid. Nya öar stiger sakta upp ur vattnet, samtidigt som inlopp skärs av och till slut förvandlas till sjöar. Djur- och växtlivet har till följd av de geografiska förutsättningarna en stor mångfald såväl i vattnet som på land. Bland annat finns en rad olika barrskogsbestånd och ovanliga lövträd som hassel, lind och alm. I klipporna finns istället alpina växtarter som tuvbräcka, fjällummer, fjällkåpa och klynnetåg samt den ovanliga strandtraven, som bara finns vid Höga kusten.

Foto: Tuija Warén

Människan har sedan stenåldern satt sin prägel på det nya land som stigit upp ur havet. Landhöjningen har gjort att lämningar från skilda tidsepoker idag ligger på olika höjdnivåer i landskapet Inom ett avstånd på cirka tre kilometer från dagens strandlinje finns en koncentration av olika strandbundna lämningar från mänsklig verksamhet under de senaste 7000 åren. De olika tidsperiodernas strandlinjer innehåller såväl boplatser och fångstgropar från stenåldern, gravhögar från järnåldern samt hamnar och husgrunder från det förra årtusendet.

Kvarkens skärgård i Finland kan med sitt låga kustband beskrivas som en topografisk motsats till Höga kusten. Tillsammans med Höga kusten bildar den en geologiskt sammanhängande helhet, som formats av samma processer men under olika förutsättningar.

Höga kusten och Kvarkens skärgård utsågs av Unesco till världsarv 2000.

 


Senast uppdaterad 15 januari 2019