Ulla Carlsson
Ulla Carlsson. Foto: Niklas Sagrén

På 70-talet skrev Ulla Carlsson sin doktorsavhandling på Unescos sekretariat i Paris. Sedan dess har hon varit föreståndare för Nordicom och är sedan 2014 innehavare av världens första Unescoprofessur i yttrandefrihet, medieutveckling och internationell politik. I samband med Unescos pressfrihetsdag 3 maj lanseras boken The Assault on Journalism, med Ulla Carlsson som huvudredaktör.


Hur kom det sig att du blev intresserad av medie- och yttrandefrihetsfrågor?

Jag är född 1950, och var ung på 60-talet. Det var ett stort förändringsskede och världen öppnade upp sig. Det fanns en tro på framtiden igen efter allt det hemska med andra världskriget. Kolonierna började avvecklas och många länder skulle bli fria. Jag blev mycket intresserad av det som kallades tredje världen. Jag läste senare statskunskap, nationalekonomi och sociologi, den typen av ämnen som behandlade de här frågorna.

I min doktorsavhandling skrev jag om en ny internationell informations- och kommunikationsordning, som var en följd på kravet på en ny ekonomisk världsordning. På 70-talet satt jag på Unesco och tittade i arkiven. Där träffade jag många personligheter, vilka kom att få stor betydelse. Då var också Unesco mycket mer forskningsinitierande, och stod bakom många forskningsprojekt. Jag hade tur som var ung och kom in i det här!

Vad innebär din Unescoprofessur?

Min professur är inom yttrandefrihet, medieutveckling och internationell politik. Det finns ett antal Unescoprofessurer inom kommunikation i världen, men inte så många om yttrandefrihet. Det handlar om att vidareföra sin egen forskning, men också om att försöka anamma mer holistiska perspektiv. Man försöker hitta plattformar och skapa mötesplatser mellan forskningen, praktiken och politiken, man kan jobba på väldigt många olika sätt. Jag gör egentligen det jag kan från alla år på Nordicom (Nordiskt Informationscenter för Medie- och Kommunikationsforskning, reds. anm): jag syr ihop projekt, gör böcker av det och har också ett forskningsprojekt.

Vad har varit mest spännande?

För mig är det friheten i att få syssla med någonting utan att ha personal och utan att jaga pengar. Jag har ju varit chef i många år. Men också att kunna arbeta än mer globalt. En sak som jag har ägnat mig åt under senaste tiden är boken The Assault on Journalism. Building Knowledge to Protect Freedom of Expression. Närmare 50 författare från ett stort antal länder var inblandade. Det var en stor utmaning att få alla att skriva så att det även håller vetenskapligt.

Samtidigt tycker jag att det är viktigt att samla många olika perspektiv. Och att upptäcka att alla är inte lika, det måste man beakta när man arbetar med frågor som yttrandefrihet.

-Jag har genom åren märkt hur företrädare för Sverige ofta ’missionerar’ om yttrandefrihet, ”se hur bra vi är”.

Men i många kulturer så förstår man inte en gång vad vi säger, de har en helt annan organisation av staten, en annan syn på individens roll i samhället. Då måste man tänka på hur man gör innebörden av yttrandefrihet begriplig.

Vad är det viktigaste som Unesco kan bidra med i kampen för press- och yttrandefrihet?

Idag är det digitala offentliga rummet globalt. Men politiken är nationell. Då blir det än viktigare att det finns globala överenskommelser som sedan implementeras nationellt. Det är otroligt svårt, men det viktiga för en organisation som Unesco är att hålla dialogen levande, och att hela tiden hålla den lösningsorienterad. Det är ett otroligt långsamt arbete, och därför är det oerhört viktigt att arbeta inom ramen för Agenda 2030. Särskilt i ett läge när vi ser en splittring i världen genom ökad nationalism. Det globala är hotat idag, då är det än viktigare med den här typen av organisation.

Hur ser det ut globalt med yttrandefriheten? Går det framåt, bakåt eller blir det bara annorlunda?

Jag tror inte riktigt man kan fånga det här om det blivit bättre eller sämre i ett mer långsiktigt perspektiv. Lagstiftningsmässigt kan man säga att det har förbättrats – åtminstone på pappret. Det är betydligt fler länder som idag har lagstiftning vad gäller tillgång till offentliga handlingar, än vad det var för 20 år sedan. Men om lagstiftningen upprätthålls är som sagt en annan fråga. Och samtidigt är resultatet av de senaste mätningarna pressfriheten i världen dyster läsning.

I digitaliseringen finns också en enorm potential – vi har ju aldrig någonsin i historien kunnat uttrycka oss och bli involverade som vi kan idag. Samtidigt uppstår det problem, inte minst om yttrandefrihetens gränser och hot mot journalister.

Ett stort problem som Unesco uppmärksammar är just hat och hot mot journalister. Vilka är det som hotar och mördar journalister? Vad vill de uppnå?

Många av de journalister som mördas arbetar lokalt. Jag tror man måste tänka sig in i länder där man inte litar på någon. Medborgarna i Sverige och Norden har stort förtroende för de samhälleliga institutionerna och exceptionellt hög mellanmänsklig tillit, det finns nästan ingenstans i världen där det ser likadant ut. Vi är vana vid det. Men i många länder upplevs nästan allt som hot. Många av morden på journalister sker inte bara i krig och konflikt, utan många hänger samman med till exempel korruption. Det kan handla om kriminella organisationer, men i konfliktområden är även säkerhetstjänster ofta inblandade. De lokala journalisterna är också sårbara: de är dåligt betalda, de är dåligt utbildade och hamnar i situationer som säkert är svåra att hantera.

Vad är det viktigaste Unesco gör för att motverka detta?

Att arbeta med globala överenskommelser även när det är svårt,  få upp viktiga frågor på agendan och oupphörligen tala om det – ha ett långsiktigt perspektiv. Det är också viktigt att samarbeta också med andra organisationer inom FN. Till exempel tog Unesco initiativ till UN Plan of Action for Safety of Journalists and the Issue of Impunity, som är ett oerhört viktigt instrument inom FN. Det gäller att implementera det här på olika nivåer regionalt och nationellt. Det är också viktigt att ha ett vidare perspektiv.

-Angreppen på journalistiken hänger ihop med många andra saker som samverkar. Det handlar om länders lagstiftning, om rättstatens tillstånd, om medielagar. Medieägande och utbildning. Därför är det viktigt att det alltid finns en analys bakom, för det räcker inte att bara prata om en sak. Det är breda frågor, det är politik.

Tar Unesco det helhetsgreppet?

Ibland, även om det inte alltid finns resurser att bygga kunskap på kontinuerlig basis. Men mycket har gjorts, mycket mer än man tror. Det ges ut mycket bra skrifter, men det är inte alltid som de syns. Hur använder man all den kunskap som Unesco faktiskt producerar? Det finns hur mycket som helst! Det är ett underlag som idag inte är riktigt upptäckt, kan jag tycka.

 

Ulla Carlsson vid skrivbord.
Ulla Carlsson, Nordicom. Forsknings- och utbildningsstrategier (FUS).

Medie- och informationskunnighet (MIK) är ett prioriterat område för Svenska Unescorådet. Vad innebär MIK för dig?

-Dagens samhälle kräver otroligt kunniga, engagerade och kritiska medborgare för att upprätthålla demokratin. Medie- och informationskunnighet handlar om att skapa ett mer engagerat medborgarskap.

Det är att förstå hur nätet och medier fungerar, men också att lära sig om innebörden av yttrandefrihet, källkritik och algoritmer, ”sökkunskap”. Men en förutsättning är förstås goda basala ämneskunskaper i många ämnen. En god skola lika för alla är en förutsättning. Det är då du kan se vad som är rimligt och inte rimligt, bättre bedöma vav som är sant och vad som är lögn. Det är också att kunna hantera nätet, som idag är en spegel av verkligheten. I verkligheten har vi regler som vi följer och vi uppför oss. Det gäller även nätet.

Detta måste man lära sig, och det handlar om utbildning, inte bara i skolan utan även journalistutbildningar berörs. I många länder är Democratic Learning ett skolämne, det är kanske också något man måste lära sig idag.

Läs mer:

Om Unescos Pressfrihetsdag

Om Unescoprofessurer

Om Unescos arbete inom kommunikation

Läs boken The Assault on Journalism