Unescos kulturprogram

                                                                                          Foto: Unesco/ Michel Ravassard

Unescos program och budget fastställs av medlemsländerna vid generalkonferensen vartannat år. Budgetmedlen är medlemsländernas medlemsavgifter + frivilliga bidrag från t ex utvecklingsbanker och enskilda länder.

Kulturprogrammet är främst inriktat på att skapa riktlinjer så att medlemsländerna ska kunna skydda och stärka kulturell mångfald. Programmet kan delas i tre delar:

1. Att ta fram gemensamma regler ("normativa instrument") för att skydda kultur- och naturarv
2. Andra samarbeten för att skydda världens kultur- och naturarv
3. Stärka kulturpolitikens roll för utveckling
4. Underlätta för utövande konstnärer och underlätta utbytet på konstmarknaden

Att stödja kulturell mångfald och mellankulturell dialog är fokus i kulturprogrammet. För att samhällen inte ska isolera sig från varandra vill man skapa möjligheter till dialog och mångfald. Programmet omfattar kulturarv i alla dess former, skydd av kulturell mångfald och för till pluralism och dialog mellan kulturer och samhällen.

1. Gemensamma regler/ normativa instrument
En av Unescos viktiga uppgifter är att tillsammans med medlemsländerna arbeta fram gemensamma regler, så kallade normativa texter, som många medlemsländer kan enas om. Det starkaste normativa instrumentet är en konvention. Har ett land skrivit under och ratificerat den så är landets regering ansvarig för att det som står i konventionen följs. Konventioner ska integreras i landets lagar och förordningar och det är medlemsländerna som ansvarar för att genomföra vad som står i konventionen. Men först ska texterna - som oftast arbetats fram under lång tid med hjälp av experter och jurister - godkännas av Unescos generalkonferens (som hålls vartannat år). Konventionstexterna, och normativa texter som deklarationer och rekommendationer finns på Unescos hemsida www.unesco.org under rubriken ”Conventions and recommendations”. Konventionen om skydd för världens natur- och kulturarv från 1972, den s k Världsarvskonventionen är Unescos mest kända konvention. Under 2000-talet har Unesco antagit tre konventioner inom kulturområdet och en rekommendation.

» Se listan över de Unesco-konventioner som Sverige undertecknat/ratifierat.

» Läs Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet.

2. Andra samarbeten för att skydda kulturarv
Unesco arbetar aktivt på att få fler medlemsländer att ratificera konventionerna. När det gäller Världsarvskonventionen finns ett program för att öka kunskapen och lära ut hur bevarande av byggnader ska gå till. I Världsarvskonventionens text står att alla länder ska arbeta med bevarandefrågorna och konventionens innehåll i skolan, men inte enbart om sina egna världsarv: tanken är att världsarven ska fungera som en gemensam kunskapsbas och att varje land ska föra in frågorna om hur man ska bevara, och vad man ska bevara i hela utbildningssystemet. Svenska Unescorådet har tagit fram informationsmaterial och gjort en översättning och bearbetning av en lärarhandledning som kan läsas av alla som vill förstå mer om vad världsarven egentligen är.

» Läs mer om lärarhandledningen. 
 

3. Stärka medlemsländernas arbete med kulturpolitik för utveckling
Unesco har arbetat länge för att stärka medlemsländernas arbete med kulturpolitik som utvecklingsfaktor. En aktiv nationell kulturpolitik är nödvändig för att stödja kulturell mångfald och hållbar utveckling. Viktiga milstolpar är världsrapporten "Vår skapande mångfald" (Our creative diversity) och handlingsplanen från Unescos mellanstatliga konferens i Stockholm 1998 "The power of culture". 2003 hölls ett expertmöte om uppföljning av Stockhomskonferensen 1998, som du kan läsa om i rapporten "The Power of Culture Stockholm + 5". I Unescos skrift "The Power of Culture for Development" från 2010 utvecklas tankarna vidare.

4. Stödja konstutövare och underlätta utbytet på kulturmarknaden
Att utnyttja globaliseringens positiva effekter för att främja mångfald i kulturutbyte och dialog mellan olika kulturer är ett viktigt mål för Unescos arbete. Man arbetar för att medlemsländerna aktivt ska se kulturen som ett sätt att öka intresset och förståelsen för andra kulturer. En arbetsmetod är att arbeta för en stärkt ställning för konstnärerna och för att minimera tullavgifter.

Konventionen om skydd för kulturarv under vatten antogs vid generalkonferensen 2001. Konventionen tillkom för att komplettera FN:s "Laws of the Sea" med specifika texter om kulturföremål som finns i vrak. Konventionen antogs av Unescos högsta beslutande organ, generalkonferensen, först efter omröstning, det vanligaste är att man antar konventioner med enighet. Sverige lade ned sin röst och angav i röstförklaringen att man - liksom många länder inom vårt närområde - skulle vi få svårt att ratificera konventionen, varför den skulle bli ett instrument utan verklig betydelse från vår synvinkel. 40 medlemsländer har hittills ratificerat den.

Konventionen om skydd för det immateriella kulturarvet antogs vid generalkonferensen 2003. Konventionen tillkom som ett svar på krav om att traditioner, riter, dansformer, muntligt överförda kunskaper etc., skulle kunna få samma skydd som byggnader, naturtyper och monument får av Världsarvskonventionen. Under de många år som konventionstexten diskuterades vann solidariteten med utvecklingsländernas krav allt fler anhängare och många länder blev mer positiva till att det behövdes en sådan konvention. Konventionen antogs i enighet av medlemsländerna församlade till generalkonferens, utan omröstning. Det finns många olika synpunkter på konventionen och några olika svenska synpunkter redovisas i Unescorådets skriftserie nr 1 2005. Frågan hur Sverige ska arbeta med kulturkonventionerna diskuteras i Svenska Unescorådets skriftserie 1 2010 ”När bläcket har torkat, vad gör vi nu?”.

» Länk till Unescorådets skriftserie Nr 1 2005.

» Länk till Unescorådets skriftserie Nr 1 2010

 Konventionen om skydd för och främjande av mångfalden i kulturella uttryck (den så kallade Mångfaldskonventionen) antogs vid Unescos generalkonferens 2005. Konventionen slår fast medlemsstaternas rätt - och skyldighet - att föra kulturpolitik till stöd för kulturell mångfald och verka för internationellt kulturutbyte. Vid generalkonferensen var det endast USA och Israel som röstade mot konventionen så den kunde antas. Invändningarna från de två länderna rörde att konventionens text också handlade om sådant som regleras inom handelsöverenskommelser. Sverige, liksom EU, anser att konventionen inte står i strid med andra avtal och åtaganden inom t.ex. handel 

 
Kulturell mångfald

I november 2001 antog Unescos generalkonferens en deklaration om kulturell mångfald, The Universal Declaration on Cultural Diversity och en handlingsplan. Där understryks att de kulturfrågor som globaliseringen ger upphov till gör att medlemsstaterna har skyldighet att stödja själva idén om mångfald. FN:s generalförsamling antog deklarationen och FN utsåg den 21 maj till "World Day for Cultural Diversity for Dialogue and Development".

» Läs konventionen om kulturell mångfald.

» Se fler publikationer utgivna av Unesco, om olika aspekter av kultur.

Memory of the World – Världsminnesprogrammet. Världsminnen är skriftligt kulturarv i bibliotek, samlingar, dokument

Unescos program Memory of the World startade 1992 och trots namnlikheten är Världsminnen inte det samma som Världsarv. Världsminnesprogrammet är ett expertprogram, och tar sikte på världsunikt dokumentmaterial i arkiv och bibliotek. Det kan handlingar gjorda av papper, pergament och foton, film, datamedier etc. Dokument som samlas i arkiv och bibliotek är människans minne och återspeglar mångfalden av människor, språk och kulturer. Men dokumentationen är ofta ömtålig och hotas både av långsam nedbrytning och av katastrofer som brand och översvämningar.

Världsminnen är alltså flyttbara till skillnad från Världsarv som är fasta objekt. Världsminnesprogrammet bygger inte på en konvention, så det är inte medlemsstaterna som arbetar med programmet och det innehåller inget lagligt skydd som medlemsländerna kommit överens om tillsammans. Programmet bygger expertnätverk vilka samordnas av Unesco. Till programmet hör en lista över dokument och samlingar med internationell räckvidd. Många länder har också gjort nationella Världsminneslistor, så har t ex Norge tagit fram en nationell Världsminneslista.

På Världsminneslistan finns Astrid Lindgrens, Emanuel Swedenborgs, Ingmar Bergmans och Alfred Nobels familjearkiv samt Silverbibeln och Stockholms Stads Byggnadsritningar. Den svenska kommittén för Världsminnesprogrammet utses av Svenska Unescorådet.

Vad vill Världsminnesprogrammet?

Med programmet vill Unesco:
– uppmärksamma ett unikt kulturarv och bidra till att få fram resurser för skydd och spridning av reproduktioner
– öka medlemsländernas medvetenhet om sitt kulturarv i form av dokument, särskilt delar som har universell betydelse,
– öka länders, institutioners och medborgares intresse för att skydda det dokumentbaserade kulturarvet,
– uppmuntra till åtgärder för att skydda skriftligt kulturarv i arkiv, samlingar, dokument
– göra detta kulturarv tillgängligt för en större publik
– utveckla produkter som CD-skivor, webbsidor, böcker eller vykort för att sprida begreppet ”dokumentbaserat kulturarv” och göra dem tillgängliga för fler.

» Här hittar du mer information om Unescos kultursektor.

Fler länkar

» Unescos internationella fond för kulturell mångfald

» Världsarvscentrets webbplats.

» Generaldirektörens rapport om FN:s år för kulturarv 2002.

» Folkbiblioteksmanifestet/ Skolbiblioteksmanifestet på svenska

» Unescos tidskrift Museum

Läs om svenskt arbete inom Unescos kulturprogram här